Stockholm Marathon

2.58:53

Känslan av att ha klarat ett Marathon under 3 timmar är obeskrivlig. Jag satte upp det här målet så sent som för 2 veckor sedan när jag satte nytt PB på milen. Innan hade jag tänkt under 3:10 för att sedan ta sub 3 nästa år.

Självklart så skulle årets hittills varmaste dag komma samma dag, inte bra för snabba tider, men superbra för folkfesten som Stockholm Marathon trots allt är. Man lyfts fram av publiken och det kanske går på ett jämnt ut.

På nummerlappsutdelningen seedade jag upp mig till startgrupp B. I den skulle det stå ca 800 löpare + ca 100 i grupp A (elit). Jag slapp allt vad trängsel heter och kunde fokusera på löpningen från start. Tempot blev högt - jag låg på under 4 min/km men pulsen låg lagom så jag fortsatte så. Milen gick på under 39 och halvmaran på 1.23, vilket är ny bästa tid även där (men i höst ryker den nog).

Jag sprang och höll rygg då det var ostliga vindar, det innebar att jag själv inte bestämde tempot, det gick fortfarande relativt snabbt och efter ungefär 23 km så började låren göra ont. Alldeles för tidigt enligt mina beräkningar, 28-29 km hade jag hoppats komma innan det skulle börja kännas allt för mycket. Ute på Djurgården sprang jag och småpratade med en kille, allt för att distrahera smärtan. Just Djurgården på andra varvet är sanslöst jobbigt; lite publik, smärtan börjar, långt kvar.

Redan här fick jag ta mitt första stopp och gå, kort men skönt. Efter 25 km låg jag på plats 103, men sen rasade jag ner i listan då jag tappade fart.

Väl ute på Strandvägen så var det mycket publik igen, nu var det pannben och mycket kalkylerande om tider. Vid 30 km kändes 3 timmar ganska lugnt, men ett par km senare hade jag hållit för lågt tempo. Vid 32 km så hade jag 49 min på mig att klara sista milen, Västerbron inkluderad. Jag lyckades springa kring 4.40 fart men var tvungen att gå nästan varje kilometer i 10 sekunder. Jag visste att jag skulle klara 3 timmar om jag bara fortsatte i samma takt, hjärnan ville inte men hjärtat ville.

Att sumpa det här fanns inte på kartan (om man ska leka sportjournalist :-).

Jag hade börjat få lite kramper i låren, och oroade mig för att det skulle bli värre. Vid Odenplan på andra varvet när jag skulle ta mitt gå-stopp så krampade hela vänsterbenet. Paradoxalt nog var det att springa som fungerade.

Sista 3 km gick bra, jämn takt utan spurt. Känslan att ha målet inom räckhåll och sen komma in på Stadion är fantastisk. I mål gick jag med uppsträckta armar i någon sorts segergest, det var jag värd tycker jag.

Som support idag hade jag Mattias och mamma, som var och hejade vid flera ställen. Stort tack för hjälpen!

Första varvet efter 6 km, pigg och glad

Norrmälarstrand första varvet

Samma ställe, andra varvet, astrött!

Sista km, Matte med polare hejar på, säker på seger!

//Magnus