2.58:53
Känslan av att ha klarat ett Marathon under 3 timmar är obeskrivlig. Jag satte upp det här målet så sent som för 2 veckor sedan när jag satte nytt PB på milen. Innan hade jag tänkt under 3:10 för att sedan ta sub 3 nästa år.
Självklart så skulle årets hittills varmaste dag komma samma dag, inte bra för snabba tider, men superbra för folkfesten som Stockholm Marathon trots allt är. Man lyfts fram av publiken och det kanske går på ett jämnt ut.
På nummerlappsutdelningen seedade jag upp mig till startgrupp B. I den skulle det stå ca 800 löpare + ca 100 i grupp A (elit). Jag slapp allt vad trängsel heter och kunde fokusera på löpningen från start. Tempot blev högt - jag låg på under 4 min/km men pulsen låg lagom så jag fortsatte så. Milen gick på under 39 och halvmaran på 1.23, vilket är ny bästa tid även där (men i höst ryker den nog).
Jag sprang och höll rygg då det var ostliga vindar, det innebar att jag själv inte bestämde tempot, det gick fortfarande relativt snabbt och efter ungefär 23 km så började låren göra ont. Alldeles för tidigt enligt mina beräkningar, 28-29 km hade jag hoppats komma innan det skulle börja kännas allt för mycket. Ute på Djurgården sprang jag och småpratade med en kille, allt för att distrahera smärtan. Just Djurgården på andra varvet är sanslöst jobbigt; lite publik, smärtan börjar, långt kvar.
Redan här fick jag ta mitt första stopp och gå, kort men skönt. Efter 25 km låg jag på plats 103, men sen rasade jag ner i listan då jag tappade fart.
Väl ute på Strandvägen så var det mycket publik igen, nu var det pannben och mycket kalkylerande om tider. Vid 30 km kändes 3 timmar ganska lugnt, men ett par km senare hade jag hållit för lågt tempo. Vid 32 km så hade jag 49 min på mig att klara sista milen, Västerbron inkluderad. Jag lyckades springa kring 4.40 fart men var tvungen att gå nästan varje kilometer i 10 sekunder. Jag visste att jag skulle klara 3 timmar om jag bara fortsatte i samma takt, hjärnan ville inte men hjärtat ville.
Att sumpa det här fanns inte på kartan (om man ska leka sportjournalist :-).
Jag hade börjat få lite kramper i låren, och oroade mig för att det skulle bli värre. Vid Odenplan på andra varvet när jag skulle ta mitt gå-stopp så krampade hela vänsterbenet. Paradoxalt nog var det att springa som fungerade.
Sista 3 km gick bra, jämn takt utan spurt. Känslan att ha målet inom räckhåll och sen komma in på Stadion är fantastisk. I mål gick jag med uppsträckta armar i någon sorts segergest, det var jag värd tycker jag.
Som support idag hade jag Mattias och mamma, som var och hejade vid flera ställen. Stort tack för hjälpen!
Första varvet efter 6 km, pigg och glad
Norrmälarstrand första varvet
Samma ställe, andra varvet, astrött!
Sista km, Matte med polare hejar på, säker på seger!
I söndags kväll så startade jag vid 18.30 från Märsta. Jag valde att ta pendeln dit från Helenelund för att få lite kortare sträcka och slippa lite av den väg som man cyklat så många gånger förut. Jag hade timeat in en lätt medvind och det gick lätt upp mot Uppsala och vidare på väg 272. Det var lite trafik och solen sken i ansiktet. Livet lekte med andra ord. Efter några timmar mojnade vinden och det började skymma. Tog en första 10-minuters paus efter cirka 3 timmars cykling. Då passade jag på att göra mig klar för natten. Det var underställ, skoöverdrag, handskar, vindväst och reflexväst som togs på. Jag cyklade vidare och någon mil senare så hör jag det braka till i diket 30-40 meter framför mig. Där står en älg som blir skrämd när jag kommer. Älgen springer några steg i diket och viker sedan av in skogen. Mäktigt!!!
Tiden går och jag passerar den ena ortskylten efter den andra. Det börjar bli rejält mörkt så pannlampan får börja jobba. Jag har även en ficklampa på styret som nyligen inhandlades från deal extreme. Så det blev ordentligt ljust. Färden fortsätter norrut längs 272 till ca 15 km norr om Österfärnebo (mest känt för att ha extremt mycket mygg). Där vek jag av och tog sikte på Hofors och sedan Rv80 till Falun. I Falun stannade jag till och fyllde på vatten på en nattöppen statoil. Strax efter Falun började det ljusna lite. Total sett var det bara ca 4 timmar med ordentligt mörker. När jag kom fram till Insjön började jag känna mig rätt krokig. Cyklade vidare med lite lätt illamående längs Siljans västsida. På grund av detta blev det några småpauser för att få lite återhämtning. till slut var jag framme i Mora och hade bara några kilometer kvar upp till Bergkarlås. Otroligt skönt att äntligen vara framme. 
Jag åt en rejäl frukost och gick sedan och la mig några timmar. Totalt blev det 310 kilometer och en totaltid på 12,5 h
Jag hade lite olika alternativ för när jag skulle åka hem. Men den avgörande fakorn var vädret. Torsdagen skulle bjuda på fint väder och sydvästlig vind och eventuellt vridande åt väst på kvällen när jag skulle ha mindre än tio mil hem. 
Jag startade 9.30 på torsdag förmiddag. Tanken var att äta mer och köra lugnare än jag hade gjort på vägen upp. Jag växlade aldrig upp på stora klingan fram och slutade trampa så fort det gick över 30. Redan när jag rullade iväg kändes det lite i benen att man hade kört ett långt pass för några dagar sedan. Den här gången valde jag att köra, i stort sett, den sträckan jag och Magnus körde för en månad sedan när vi åkte Stockholm-Mora. Nu fick jag chans att se den från andra hållet. Milen rullade på och jag tog en kort paus i solen i Torsång efter 12 mil. Efter ytterligare 6 mil tog jag första längre pausen i Horndal. Där blev det en pizza. Jag rullade vidare och efter 23 mil var jag i Heby. Där hade jag dagens första och enda svacka. Så även där blev det lite fika med bullar och yoghurt. Passade även på att ligga ner några minuter på en bänk. Vilket var rätt skönt. Något däst efter alla mat så tog jag sikte på Fjärdhundra. Sakta men säkert började dästheten släppa och maten komma ut i systemet. Nu kändes kroppen ganska pigg och Fjärdhundra passerades. Det började bli lite småkyligt så här på kvällskvisten och solen var på väg ner. Väl framme i Örsundsbro var det dags att sätta på sig nattutrustningen. Nu var det i princip vindstilla och de sista milen hem mot Helenelund rullade på fint. Det var egentligen bara mellan Bålsta-Bro jag behövde lyse. Sträckan från Bro till Helenelund är det gatubelysning hela vägen. Vid 00.30 var jag hemma äntligen hemma. Min taktik med att hålla ett lågt tempo och äta mycket var lyckad jag kände mig förvånandsvärt pigg. Det blev cirka 350 km och en totaltid på 15 h.
Det märks ganska tydligt att det är ett helt annat trafikklimat när man kommer iväg några mil från Stockholm. Det visas betydligt mer hänsyn vid omkörningar. En eloge till de bilister som körde om mig och visade hänsyn på min resa Stockholm-Mora-Stockholm.
Nu börjar jag känna mig ganska väl förberedd på att cykla något längre lopp på 50-60 mil i grupp. Får se lite längre fram om det dyker upp något lämpligt.
