söndag, februari 19, 2012

210 mil? Är du galen? Sverigetempot 2012

För några veckor sedan bestämde jag mig för att köra Sverigetempot. Det är ett randonnélopp från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder. Varför gör jag detta kan man fråga sig? För att jag kan och vill. Det är en tuff fysisk utmaning. Man får chans att se hela Sverige. Från midnattssolen och all skog i norr till Skånes åkrar i söder. Starten går på morgonen den 26 juni. Maxtiden är satt till 9 dygn. Skulle man ta det lugnt så skulle det betyda 23-24 mil per dygn. Det är ju rätt mycket det med.

Brorsan är också anmäld. Vilket är jäkligt skoj. Vi har ambitionen att köra ihop hela vägen. Vi har även haft några snack om hur vi ska lägga upp loppet. Det blir körning genom hela första natten och nästkommande dag. Finns det behov så lägger vi in 1-2 powernaps under onsdan. Onsdag kväll planerar vi vara framme i Östersund (94 mil). Där blir det hotellnatt med frukost. Torsdag morgon (7-7.30) kör vi vidare med siktet inställt på Skövde. Det är cirka 70 mil, powernap om det behövs. Det borde betyda att vi är där någon gång efter lunch på fredag. Där finns det logi ordnat av arrangören med Peter Tonér i spetsen. Där blir det mer sömn, 6-8 timmar kanske. Sedan drar vi iväg för slutspurten på cirka 45 mil. Som vi kör i ett svep för att förhoppningsvis anlända Smygehuk mitt på lördag. Låter ju hur enkelt som helst... Nu ska det tränas på ordentligt. Magnus måste få lite mer erfarenhet av att cykla långt och hantera sömnbrist.

Senast Sverigetempot gick var 2009. Då kom 10 cyklister till start. Just nu är det 46 anmälda. Det kommer säkerligen kom in några fler anmälningar. Så loppet har fått ett rejält uppsving. Vilket är kul.

Måste också tipsa om en blogg, Gunnar Ohlanders som ska köra RAAM (race across America) i år. 480 tuffa mil rakt genom USA. Mycket tuffare än så här blir det inte. Jag har fått äran att cykla med Gunnar några gånger. Senast på PBP förra året. Stort lycka till Gunnar!!!

/Mattias

fredag, september 16, 2011

PBP 2011 avklarad

Här kommer en lite sen bloggning om det där ganska långa och i randonnékretsar kända loppet. Under ett sånt här lopp så händer en hel del. Många och långa vägar har cyklats och många tankar har tänkts. Allt är omöjligt att komma ihåg. Men jag ska göra så gott jag kan.

Det hade varit en riktigt stekande dag. Dels vid kön till starten. Där jag var två och en halvtimme innan vi kom iväg. Hade dock förberett mig och hade med 1,75 liter vatten att dricka innan. Sedan hade jag två liter sportdryck på cykeln. kom iväg i andra startgruppen i 80-timmars, klockan 16.25. De första milen ut från Paris förorter var med ledarbil och avstängda vägar. Hade blivit förvarnad om att det fanns en del farligheter, så defensiv körning, lite avstånd till framförvarande och blicken långt fram för att undvika olyckor blev min melodi första biten. Ibland blev det lite inbromsningar och några incidenter. Men allt skedde rätt långt ifrån mig så det enda jag såg var någon eller några cyklister som stpd vid sidan om vägen. Efter 2-3 mil låg några cyklister precis framför mig på vänster sida om mittlinjen. Då dök än av alla otäcka refuger upp. Jag hann tänka att det här kan gå illa. Sedan hände allt välidgt fort. De första hann precis vika av in till höger. Men för den sista gick det inte lika bra han lyckadess klippa refugen och gled uppepå och ut till vänster. Enligt uppgift från andra svenskar som låg längre bak så satt han i alla fall upp efter vurpan.

När vi efter ytterligare någon mil är var ute på landsbygden med många öppna fält. Så hade vi en lite småjobbig sidvind från höger. Det sprack av lite här och där. Just då kände jag att jag vill ligga i den främre klungan och täcker lite luckor några gånger. Vilket så här i efterhand var lite dumt. Hade varit bättre att spara energi och kraft.  Milen tickade på och det började närma sig kväll. Tempen var på väg ner. De 3-4 första timmarna hade varit jobbiga. Speciellt när det gick uppför. Dels får man ta i mycket och så blir kylefftekten av fartvinden lägre. Efter 14 mil kom den första kontrollen. Det var ingen stämpling där. Utan bara mat och vatten för de som behövde. Här kände jag mig rätt torr måste jag säga. Började med att svepa en dryg halvliter för att sedan fylla upp flaskorna och cykla vidare.

Det flöt på fint till Mortagne vid 22 mil. Snabb stämpling och vidare i natten. Låg i en klunga med runt 20 man. Men tyckte att det gick lite väl hårt i en uppförsbacke. Så jag släppte och rullade på lite lugnt i 10-15 min tills jag blev uppfångad av nästa klunga. Den klungan passade mig bättre och jag låg med ända till Fougures, 31 mil cyklade. Där blev det lite mat i form av en ostbaguette och cola. Fram till nästa kontroll cyklar jag i en lite mindre grupp. Tror vi var 4-5 stycken. Har sällskap med Tomas Nordqvist. I Titeniac blev det också en snabb stämpling och iväg igen. Strax efter kontrollen gick jag i i väggen eller nåt i den stilen. Såg Tomas och någon till segla iväg uppför en backe medan jag själv sniglar mig uppför. Kör väldigt lugnt ett tag och efter 5-10 min kom en grupp med mycket svenskar. Det är Kalle A, Gunnar O, Staffan G och några till. Eftersom det är hyfsat platt när de körde om så hakade jag på. Det gick väl bra i 5 min tills det gick uppför igen. Då var det kört. Någon mil därefter kommer en hemlig kontroll. Trött, orkeslös och illamående går jag int och tvingar i mig lite mat. Hann sitta där en timme innan jag bestämde mig för att köra vidare. Här förstod jag att det här skulle bli en lång resa och mitt drömmål på sub54 skulle förbli en dröm. Nu gällde det att få tillbaks energi i kroppen. Nu var det knappt styrfart på cyklandet. Kändes fortfarande slitsamt men energin var på väg tillbaks och illamåendet var på väg bort. Efter ett gäng timmar var jag så i Loudeac (45 mil) där Börje och Magnus från Örebro hade dropbagservice för svenskar.

Sträckan Loudeac-Carhaix-Brest var sjukt segt mycket upp och ner. Körde det mesta själv. Låg jag på rulle efter nån så blev jag ifråncyklad i nästkommande uppförsbacke. Här var det allt annat än kul att cykla. Vid vändningen i Brest blev det pasta och kyckling. Träffade på Peter T och Tille. Drog iväg lite innan dem. Hade vi kört tillsammans hade de kört sönder mig i den långa slakmotan från Brest. Det var ett par mil där man skulle ta sig från havsnivån i Brest upp till banans högsta punkt på cirka 350 höjdmeter. Dagen gick mot natt och det svepte in en skön dimma. La mig bakom nån lirare av okänd nationalitet och gnetade på uppför. Någonstans vid toppen hade Tille kommit ikapp och vi körde med ett gäng fransmän och lite annat löst folk. 10-15 stycken. Efter den långa utförskörningen tyckte dock Tille att det gick för långsamt och hojade iväg. Själv var min veka kropp allt för trött för att hänga på. Så jag stannade kvar i gruppen. Det enda tråkiga var att de inte visste att man faktistk kan trampa även om det går utför. Kom så småningom fram till Carhaix. Lite regn hade gjort oss sällskap sista biten. Kombinationen regn, natt och Frankrike gör att det är riktigt mörkt att cykla. Skönt att jag hade en bra lampa med bra tryck i. Träffade på Tille i kontrollen. Han ville stanna och sova där. Själv blev det bara mat och så cyklade jag vidare i regnet till sovkontrollen  2-3 mil bort. Där bokade jag in mig på lyxsviten med all inclusive. I Frankrike innebär det en brits och när man duschat får man torka sig med papper.

Efter cirka 4 timmars sömn var det dags att kliva i den blöta cykeluniformen igen. Nu var det ljust igen. Hojade på till Loudeac där jag träffade Börje och Magnus igen. Tryckte i mig en påse chips, cola och kakor som jag hade i dropbagen. Passade även på att byta cykelbyxor och strumpor. Min sargade bak fick sig lite smörj också allt för att minska smärtan från skavsåren som hade varit med mig de senaste 30 milen. Någonstans mellan Loudeac och Titeniac började misären gå mot njutning. Det började bli lite mindre kuperat, en terräng som passar mig bra. Samtidigt som vinden kom bakifrån. Nu hade jag en riktigt bra period. Istället för att bli omcyklad. Så cyklade jag om. Körde bland annat med en stark fransman och en ryss som var dragvilliga. Vilket man inte säger nej till. Käkade mycket mat på varje kontroll. Men satt inte och såsade i onödan. Matintaget på cykeln var dock inte lika bra. De energibars jag hade var just då grymt äckliga. I kontrollen vid 100 mil träffade jag på Tille och Gunnar O. Vi slog följe i skymningen. Efter några mil så kände dock Gunnar att vi ungtuppar körde lite för hårt för hans smak. Normalt sett hade han inte haft några problem med tempot. Men hans uppladdning inför hade varit allt annat än optimal. Sex veckors sjukdom och han var väl inte helt hundra nu heller. Jag och Tille rullade vidare medan Gunnar körde lite lugnare. Några mil innan Kontrollen i Mortagne var jag bra hängig. Tille stod för dragjobbet sista biten.

När vi nådde kontrollen så hade vi bara 14 mil kvar. Mat och en halvtimmes powernap var väl planen när vi gled in i kontrollen. Pasta och köttfärssås blev det. Smakade ljuvligt. Efter det så la jag ner huvudet på bordet för att sova lite. När jag efter en stund satte mig upp. Så kände jag mig lite illamående och spyfärdig. Gick några sekunder till och enligt uppgift ska jag ha mumlat något till Tille innan jag svimmade och föll i golvet och slog i pannan. När jag vaknade upp var det fullt med folk runt omkring mig. De första sekunderna var lite omtöcknad. Men efter en halvminut eller så var jag "pigg" igen. Blev stödkrage, spineboard och ambulans till sjukan några kilometer bort. Läkaren konstaterade att det inte var någar nackskador. Bara ett fint jag jack i pannan. Fick hoppa över till en brits och blev omplåstrad. Sedan ville läkaren att jag skulle sova några timmar, vilket jag gjorde. Sedan skulle jag nog få cykla vidare. Under tiden jag var på sjukan så höll sjukhuset kontakten med funktionärer vid kontrollen som informerade Tille om läget. Omtänksam som han är så stannade han kvar och väntade på mig. Efter jag sovit ruset av mig blev jag skjutsad tillbaks till konrollen där en glad och lättad Tille mötte upp. Det blev väl 6 timmars paus istället för den dryga timmen  som var tänkt från början. Men vad gör det. Jag hade klarat mig från allvarliga skador och jag kunde slutföra loppet.

Nu var det ljust ute och vi cyklade vidare. Kände ganska fort att det kändes ok att cykla. Tille fick vara draglok. Sånt trams sysslar inte jag med. Var en seg bit med ordentligt ömmande bak. Tur att vi hade medvind annars hade jag lagt mig i ett dike och ruttnat bort. Efter några långa timmar var vi vid sista kontrollen, Dreux. Där mötte vi lite andra svenskar, Reimert, Tommy h och Sarbast. Efter en ordentlig måltid gjorde vi sällskap. Milen avverkades i hyfsat rask takt. Det ju inte långt kvar nu. Kom någon brutal uppförsbacke med 2-3 mil kvar. När vi såg 15 km skylten så fick jag något konstigt ryck. Jag ställde mig upp och småspurtade uppför en lite backe. Pulsen gick upp och när jag satte mig ner var den ömmande baken smärtstillad av den lilla endorfinkicken jag fått. Då bestämde jag mig för att borra på sista biten in. Ville dock inte köra ifrån Tille med tanke på allt han gjort för mig innan. Så med honom på rulle rasslade de sista kilometrarna iväg. Blev lite tvungna att stanna för lite rödlysen sista kilometrarna. Var en känsla av lättnad som infann sig när jag fick syn på målet. Efter lite mat och snack med andra svenskar som gått i mål kvällen innan. Var det dags att rulla till hotellet för lite välbehövlig sömn.

Det här var lite av det som hände den där sommaren i Frankrike 2011. Finns så klart mer attt berätta. Hur som helst har det varit en nyttig erfarenhet. Att cykla 60 mil i Sverige mot 123 mil i Frankrike är mer skillnad än bara 63 mil. I dagsläget kan jag väl inte säga att jag kommer köra igen. Men vem vet kanske står jag där igen om fyra år...

/Mattias

torsdag, augusti 18, 2011

Snart smäller det - PBP 2011

Inte långt kvar nu till årets höjdpunkt. I alla fall när det gäller cykling. Söndag eftermiddag runt 16 släpps alla snabbcyklister som valt maxtid 80 h iväg. Det blir premiär för mig när det gäller långlopp. Breveterna i Sverige ser jag som träning. Det här kommer troligtvis bli det jobbigaste jag någonsin gjort på en cykel. Det är inte distansen i sig jag fruktar utan mer att man vill köra på en skaplig tid. Vilket gör att sömn och vila blir nedprioriterat.

För den intresserade kan man följa mig och resten av de drygt 100 svenskarna på: PBP Live 2011
Tror det är 14 mellantider. Mitt framenumber är 1516.

Nu kör vi!!!

/Mattias