The loneliness of the long distance runner

Igår var planen att få lite distans i löparbenen. Siktet var inställt på Edsviken runt, vilket är ungefär 23 km. Nånstans i bakhuvudet hade jag tänkt att det skulle vara ballt att fortsätta runt Brunnsviken också, en runda på 3 timmar.

Jag förberedde ett vätskebälte med stark saft och aminosyror. Klädde mig med shorts utanpå tightsen, ullstrumpor, en på ryggen sönderklippt Craft t-shirt + jacka och underställs-tröja. Man är sjukt proffsig när man börjar modifiera sina kläder. Konstigt nog görs det alldeles för lite kläder med mer material fram än bak.

Efter 25 min rundade jag Edsvikens norra vik och satte kurs söderut. För det mesta springer man längs vattnet (isen). Det var mycket folk ute igår och trångt på gångvägarna/stigarna. När jag kom till Stocksundsbron efter 1:20 så kände jag mig pigg och valde att ta mig an Brunnsviken. Det gick ganska bra ner till södra spetsen sen började dom negativa tankarna dyka upp. Jag hade sprungit 1:50 och musklerna började göra ont, jag grimaserade och ville hem....

Då tänkte jag - det är nu det börjar, anledningen till att träna långt, det är precis här jag vill vara. Det skulle bli jag mot smärtan, frågan var bara hur mycket.

Jag fortsatte upp i Hagaparken, fantastiskt fint där. Förutom att det byggs kring kronprinsessans och "mannen av folkets" nya boende. Kan de inte hitta någon annanstans att bo, måste de förstöra något av det finaste naturområdena i Stockholm.

När man pratar om Bang for the buck så måste kungahuset hamna tveklöst sist, de hamnar nog bakom champangesprutarna i st Tropez till och med.

Efter att ha sprungit lite längre än vanliga vägen, nådde jag i alla fall slutet på Brunnsviken och fortsatte via Ulriksdals slott. Nu började smärtan på riktigt. Tidigare var det smärta som man kan tänka bort med lite Rocky Balboa i lurarna eller Megan Fox på en sandstrand. På nästa nivå är tankarna konstigare och konstigare, typ att man undrar om det finns en isvak att dyka ner i och försvinna...

Jag orkade dock hela vägen hem och klockan stannade på 2:50. Sträckan är oklart men 33 km skulle jag tippa, ganska oväsentligt med tanke på underlaget. Jag sprang i alla fall lika lång tid som jag ska göra på marathon. Jag ska nog försöka få till ett sånt här pass var 14:e dag så jag får träna på att uthärda smärtan.

/ Mannen av folket