Lerig Finnmarkstur

För mig betyder Finnmarksturen något speciellt. I år var det 18:e upplagan. Jag har varit på plats alla år. De två första åren var jag för liten för att köra själv. Då fick jag nöja mig med att vara publik och heja fram storebrorsan och hans kompisar. I år var det alltså min 16:e start. Två gånger har jag brutit. Magnus körde sin 5:e tur. På slutet av 90-talet hade Finnmarksturen sin peak i antal deltagare. Några år var det fler än 2000 startande. I år var det cirka 600.

Vi åkte upp tillsammans med det suveräna supportteamet, mamma och pappa, Brunna Hellriders enda hedersmedlemmar. 06.30 på lördagsmorgonen. Resan upp till Ludvika tog cirka två timmar. Vi hämtade ut nummerlappar och gjorde oss klara för racet. Magnus startade i det främsta ledet tillsammans med eliten och jag i ledet bakom.

Klockan 10.00 gick starten från Hillängens IP. Det är mastersstart ut ur Ludvika som leddes av ett antal motorcyklar. Efter några minuter släpptes startfältet iväg. Det märktes ganska direkt att det här skulle bli en lerigt tillställning. Det var en del vattenpölar på de inledande grusvägspartierna där det under tidigare upplagor varit torrt. Jag hittade ganska fort ett lagom tempo. Under de mer lättåkta partierna så låg man gärna i små klungor för att spara lite energi. Efter 12-13 km hade vi vår första langning.

Milen rullade på och cykeln blev allt lerigare och lerigare. Det kändes som jag höll rätt jämt tempo. Man blev omkörd av någon ibland och ibland körde man om nån annan. Upp mot bergspriset i Skattlösberg var det rätt tungkört. Mycket lera och stenigt på nåt ställe. Strax innan kontrollen hade vi vår andra langning (50 km).

Strax innan Ljungåsen där det andra bergspriset var är det en lång härlig uppförsbacke på grus. Där kämpade jag mig ikapp en ck Valhallcyklist som hade åkt om mig någon kilometer tidigare. Efter Ljungåsen var det utför en bit innan man kommer in på surhålet. Där är det alltid blött. I år var det en blött år och då var det extra blöt och lerigt. Då det var bara att kliva av och klafsa i lera cirka 100 meter. Efter det var det lättåkt fram till Grängesberg. Där hade jag, ck Valhallcyklisten och en kille från Smack ett bra samarbete och vi kom ikapp några ensamma cyklister. I Grängesberg var det dags för sista langningen.

Efter Grängesberg blev jag och Smackcyklisten ifrånåkta av de andra i vår grupp. Vi höll sedan mer eller mindre ihop resten av loppet. Han var lite snabbare på de tekniska partierna, tack vare bredare däck och lägre tryck, medan jag drog ifrån på grusvägarna och uppför. I slutet så gjorde jag ett lite ryck och fick några sekunder som höll ända in i mål. Tack för sällskapet och draghjälpen! I mål var man som vanligt helt slut. Tiden blev ca 5.13

Magnus berättelse: Som redan nämnt är Finnmarksturen speciell för familjen O. Alla har kört utom mamma, men hon har supportat i vått och torrt, till och med när pappa körde 1997 som 50-åring, han spenderade ungefär dubbla vår tid på banan, men vad gör man inte för att få njuta länge i det förmodligen blötaste FMT nånsin. Hur som helst en stark insats! Själv har jag fler lopp som supporter än som tävlande. Jag har haft en fin utveckling under mina fyra tidigare lopp. I år fick jag starta i elitledet längst fram, något jag hade som mål för två år sen då jag körde mitt senaste lopp. Spännande men tyvärr var jag dåligt förberedd för mtb-cykling, jag är dock en bättre cyklist nu än för två år sen. Jag kom iväg bra i starten och  låg faktiskt med i en rätt stor ledarklunga första 7-8 km.  Hittade sen en fin grupp, ganska hårt tempo men jag tänkte att det får bära eller brista.

Pssssccch! Så kul låter det när man får punka. F-ordet och hojjen upp och ner för att få av hjulet snabbt, tar fram min kondomtunna extraslang som jag tyckte var supersmart att ha med då den tar lite plats. Gegga och grus mellan slang och däck bäddar ju för en ny punka, men punkadjälvulen var nöjd där. Man blir omåkt av många när man står still, även om denna lagning tog ca fyra min. Nu körde jag på men lite lugnare. Nackdelen är att man hamnar med långsammare cyklister och därmed inte kan få särskilt mycket hjälp.

I backen efter Ljungåsen fick jag sällskap av två killar som jag körde med till den sista backen då det är en mil kvar. Krabobacken - kramp i hamstrings bilateralt, ungefär som ett brev på posten då formen som sagt inte var helt hundra. Jag fick stå still ett par minuter och tappade således min lilla grupp. Efter att ha gått uppför det brantaste partiet kunde jag köra igen. Höll en lagom fart in i mål och landade precis under fem timmar, avståndet till vinnaren var ungefär som för två år sen men med 10 minuter extra cykling för båda.