Lite bilder

Jag och Danne. Laddar för första kränkningen för säsongen.

En bild på puls och hastighet från i lördags. Sista intervallen.

Glömde sätta på klockan i starten.

/Magnus

Landsvägspremiär kränkning

Nu var det längesen jag tränade sist. Har vilat sen 7:e februari då jag skrev senast.. Nädå, jag har tränat på bra, dock med en stor längtan efter våren och värmen. Allt har liksom känts så bra och grundträningen ligger och tickar som en tidsbomb på att få explodera i härliga intervallpass. Vintern hängde kvar länge, men så idag var det äntligen dags. En så kallad kränkar-runda var planerad genom http://happymtb.org/forum/read.php/1/1364870

Ett koncept som jag och brorsan kört ute på Ekerö de senaste två åren. Att det handlar om kränkning har liksom växt fram eftersom folk känner sig så när de inte kan hålla hjul längre. Det är lika kul att bli kränkt som att få kränka.

Nu hade Johan arrangerat detta ute i Kungsängen, alltså hemmaplan för min del. En 8 kilometer lång sträcka skulle köras lugnt och sen snabbt (läs: så hårt man orkar). Detta upprepade vi fyra gånger.

Det var en fantastisk känsla att få rulla på landsväg igen, vilket jag inte gjort sen Mallis. Det dök upp cirka 15 personer, vilket var grymt kul.

Första intervallen: Jag la mig långt bak och tänkte att alla skulle hänga på i början. Det sprack upp direkt och jag fick kämpa mig upp genom småklungorna som uppstått. Väl ikapp efter 1,5 km avvaktade jag lite för att återhämta mig. Sen var det hårdkörning för hela slanten. Jag och en kille från Bålsta CK (som kör i elit) blev ensamma och körde tillsammans till målet.

Andra intervallen: Nu såg jag till att ligga med långt fram på en gång. Vi blev ganska snabbt en fyramanna grupp som höll ihop tills backarna började. Sen droppade en kille, då var jag, Bålsta ck och Bigmollo ensamma. Bigm tappade sedan i en backe och duon körde tillsammans in i mål, även om klungan var nära mot slutet innan vi lade i sista växeln.

Tredje intervallen: Vi rullade iväg lite mer samlat och inte förrän i första slakmotan började det hända saker. Många ställde sig upp och körde för kung och fosterland. Jag kunde ganska lätt gå om dessa sittandes och vi hängde av nästan alla återigen. Jag och Bålsta-killen körde duo. Sen valde han att rycka i en backe efter en förning av mig, detta kunde jag naturligtvis inte svara på, men hängde i bra och avståndet var ganska jämnt. Då närmade sig en 4-mannagrupp som jag väntade in och vilade lite bakom. Försökte mig sedan på en spurt, men orkade inte hela vägen, pulsen slutade på 190bpm.

Fjärde intervallen: Återigen en samlad trupp där de snabbaste var lite avvaktande. Vi var samlade nästan halvvägs, där vi hade en kameraman som stod i en slakmota, således dags att spurta. Efter denna var jag rejält krokig men trampade på och ingen ville komma upp på nästan 1,5 minuter. Sen gled ett mindre gäng om mig. Jag hängde på och var med in i mål.

Hjärtat fick jobba rejält idag, ska lägga upp en pulskurva lite senare. Även benen var förvånansvärt bra. Det bådar gott detta. Kommer förhoppningsvis även någon bild.

Vi avslutade det hela med fika på parkeringen. Får tacka farbröderna som är lite mer erfarna på fikafronten för kaffe och bulle :-)

/Magnus

The loneliness of the long distance runner

Igår var planen att få lite distans i löparbenen. Siktet var inställt på Edsviken runt, vilket är ungefär 23 km. Nånstans i bakhuvudet hade jag tänkt att det skulle vara ballt att fortsätta runt Brunnsviken också, en runda på 3 timmar.

Jag förberedde ett vätskebälte med stark saft och aminosyror. Klädde mig med shorts utanpå tightsen, ullstrumpor, en på ryggen sönderklippt Craft t-shirt + jacka och underställs-tröja. Man är sjukt proffsig när man börjar modifiera sina kläder. Konstigt nog görs det alldeles för lite kläder med mer material fram än bak.

Efter 25 min rundade jag Edsvikens norra vik och satte kurs söderut. För det mesta springer man längs vattnet (isen). Det var mycket folk ute igår och trångt på gångvägarna/stigarna. När jag kom till Stocksundsbron efter 1:20 så kände jag mig pigg och valde att ta mig an Brunnsviken. Det gick ganska bra ner till södra spetsen sen började dom negativa tankarna dyka upp. Jag hade sprungit 1:50 och musklerna började göra ont, jag grimaserade och ville hem....

Då tänkte jag - det är nu det börjar, anledningen till att träna långt, det är precis här jag vill vara. Det skulle bli jag mot smärtan, frågan var bara hur mycket.

Jag fortsatte upp i Hagaparken, fantastiskt fint där. Förutom att det byggs kring kronprinsessans och "mannen av folkets" nya boende. Kan de inte hitta någon annanstans att bo, måste de förstöra något av det finaste naturområdena i Stockholm.

När man pratar om Bang for the buck så måste kungahuset hamna tveklöst sist, de hamnar nog bakom champangesprutarna i st Tropez till och med.

Efter att ha sprungit lite längre än vanliga vägen, nådde jag i alla fall slutet på Brunnsviken och fortsatte via Ulriksdals slott. Nu började smärtan på riktigt. Tidigare var det smärta som man kan tänka bort med lite Rocky Balboa i lurarna eller Megan Fox på en sandstrand. På nästa nivå är tankarna konstigare och konstigare, typ att man undrar om det finns en isvak att dyka ner i och försvinna...

Jag orkade dock hela vägen hem och klockan stannade på 2:50. Sträckan är oklart men 33 km skulle jag tippa, ganska oväsentligt med tanke på underlaget. Jag sprang i alla fall lika lång tid som jag ska göra på marathon. Jag ska nog försöka få till ett sånt här pass var 14:e dag så jag får träna på att uthärda smärtan.

/ Mannen av folket